Signe föddes en sommarkväll 2016. Jag var i början av vecka 38 och hade nog trott att det skulle dröja ett tag till. Vid tvåtiden på natten hörde jag ett "knäpp" som följdes av ett sipprande ner längs benen. Jag väckte Andreas och sa att jag trodde att vattnet hade gått. Han undrade sömndrucket om jag var säker. Vi gick tillsammans upp från sängen och på väg mot badrummet kom ett riktigt Hollywood-splash på vårt stengolv. "Okej då" sa Andreas.
Som barn av vår tid började vi nu googla för att hantera det vi inte riktigt kunde greppa. Vi läste att det är ungefär en av tio förlossningar som börjar med vattenavgång utan värkar, och att det finns risk för att man får åka in och bli igångsatt, eftersom bebisen inte ska ligga för länge i magen utan fostervatten. Jag blev lite besviken och orolig för att eventuellt bli tvungen att ställa in ursprungsplanen att föda hemma, samtidigt som jag insåg att vi kommer bli föräldrar på ett eller annat sätt inom ett par dygn. Det var spännande! Jag kände fortfarande ingenting, men var glad och förväntansfull.
Vi ringde hem till mamma (tillika vår barnmorska) som ställde några frågor och sedan rådde oss att gå och lägga oss igen. "Ni behöver all energi ni kan få" sa hon och vi la på med löfte om att höras under morgonen igen. Jag och Andreas la oss igen, han somnade om och jag låg klarvaken. Det dröjde inte länge innan en svag värk gjorde sig påmind i ryggslutet. Det gjorde inte ont, men jag kunde inte ligga still. Jag var dessutom helt uppe i varv mentalt. Jag gick upp och ut i matrummet, där pilatesbollen låg.
När Andreas vaknade ett par timmar senare blev han ställd över att hitta mig hoppandes och gungandes på pilatesbollen – han hade trott att jag också somnat om. Jag visade honom appen där jag börjat registrera mina värkar och berättade att jag mådde bra och kände mig pigg. Vi åt frukost tillsammans och jag konstaterade att det var helt lugnt att Andreas skulle iväg för ett jobbmöte vid 09.00, övertygad om att det skulle ta lång tid innan det "riktiga" värkarbetet sätter igång. Jag ringde även förlossningen för att uppdatera vår andra barnmorska Birgitta om läget. Hon lät lite förvånad, men genuint glad och förväntansfull och ställde också frågor kring fostervattnet och värkar. Med sin lugna, behagliga röst berättade hon att detta kommer gå bra och att hon kommer så fort hon slutat sitt arbetspass.
Runt denna tid ringde en av mina nära vänner, och i början av samtalet kunde vi prata ungefär som vanligt. Vi pratade mycket om värkarna, och hon peppade mig på olika sätt. Hon nämnde också att det i "vanliga" fall är nu man åker in till förlossningen. Jag insåg här att det kanske kommer gå fortare än jag varit inställd på. Efter ett par minuter bad jag henne vänta när jag hade en värk, eftersom jag inte kunde fokusera på att lyssna.
10.08 skickade jag ett foto på värkfrekvensen till mamma och skriver "Tycker de kommer oftare och starkare redan. Du får gärna komma snart <3". Då var det runt tre minuter mellan värkarna, och jag var lite chockad över att pauserna var så korta. Ganska snart sa jag till min vän att vi måste lägga på eftersom jag varken kunde prata eller lyssna längre. Värkarna krävde mitt absoluta fokus.
Andreas kom tillbaka från mötet strax innan 11-tiden. Då var jag helt inne i min egen värld, och det var ungefär nu jag gick från öppna till slutna ögon. Andreas berättade att han pratat med mamma och att de hade bestämt att hon skulle stanna hemma och att vi skulle ringa när det närmade sig (detta baserat på att jag skickat iväg Andreas till jobbet vilket gjorde att han trodde att det var gott om tid). Jag blev då rädd att mamma inte skulle komma som vi avtalat, och Andreas fick ringa för att kolla att hon var på väg – vilket hon var.
Det kändes som en evighet innan hon kom till oss. Andreas var konstant nära och närvarande, och han masserade mig i princip oavbrutet i ryggslutet. Han pussade också vid något tillfälle kärleksfullt, fjärilslätt på kinder och panna, något jag inte alls klarade av och istället snäste av honom. Allt jag ville ha var hårda händer mot ryggen och svanken. Jag vet att jag vid något tillfälle, i en värkpaus, sa att han nog fick börja förbereda förlossningspoolen som vi köpt, men han kunde inte lämna mig eftersom pauserna var så korta och jag upplevde ett akut behov av massage när värken väl kom.
Andreas har berättat i efterhand att han kände sig uppgiven från det att han kom hem; handlingsförlamad, rädd och otillräcklig. Som om det fanns en miljon saker att göra men att han inte riktigt visste vad han skulle ta sig till. När mamma väl kom in genom dörren beskriver Andreas det som att allt kaos försvann på ett ögonblick. Jag minns själv inte någon känsla av kaos, men jag registrerade helt klart att mamma kom och minns att det kändes tryggt. Hon gick rakt fram till mig, gav bilnycklarna till Andreas och bad honom flytta hennes bil. När Andreas kom in igen hade jag precis kräkts i vår gjutjärnsgryta (i brist på annat kärl). Då sa mamma "det här går fort, vi måste börja med poolen". Hon instruerade och det tyckte Andreas var enormt skönt – att slippa bära ansvaret själv och få konkreta uppgifter.
Under tiden som Andreas blåste upp och fyllde poolen masserade mamma mig med fast hand, mycket hårdare än jag vetat att jag behövt. Det lindrade oväntat mycket. Vid 14-tiden fick jag sjunka ner i det varma vattnet. Det var så skönt. Jag kände mig lugn så länge någon masserade och tryckte hårt men gnällde och kved och fick lätt panik om man inte masserade mig. När det var värkpauser kunde jag ett par gånger dåsa till på poolkanten, som jag liksom hängde över. Jag försökte fokusera på andningen och att låta mörkt under värkarna. Mamma berättade i efterhand att jag hade ett mantra där jag gång på gång upprepade "okej… okej". Det som förvånade mig mest var hur oerhört mycket av födseln som pågick i mitt sinne. Hur mycket kraft som gick åt att hantera värkarna i tanken, samtidigt som det pågick en fysisk, kroppslig utmaning större än någonting annat.
Runt 16-tiden kom mammas kollega Birgitta. Hon lät positiv och sa något i stil med "det här ser ju bra ut". Birgitta undersökte mig och berättade att hon kände huvudet på bebisen och att livmodermunnen var öppen 9 cm. Hon gjorde sedan mackor till Andreas och mamma, något jag inte uppfattade alls. Massagen fortsatte. Vid någon stund kände jag inte någons närvaro och skrek då efter mamma, vilket nog var den enda stunden jag kände mig liten och som en dotter i mammas famn.
Snart övergick värksmärtan i ett enormt tryck. Krystvärkarna hade börjat. Mamma och Birgitta lyssnade regelbundet med doppler på bebisens hjärtljud. Allt var lugnt och samtidigt enormt intensivt. Jag fick hjälp till toaletten och därefter la jag mig på sidan i sängen. Nu började jag bli riktigt trött. Klockan närmade sig 18. Andreas höll om mig, och ett tag hängde jag över honom, knäståendes. Vi grät båda två. Jag gav upp ett tag och sa "jag kan inte mer" och "är detta verkligen rätt" då jag tyckte att det tog så lång tid.
Jag la mig på sidan igen, och både jag och Andreas hjälptes åt att dra upp mitt ena ben mot magen. Plötsligt sa mamma "i nästa värk kommer den". Jag trodde henne inte, då detta moment varat en evighet i min värld. Och så, en lång paus. Jag hann fråga om jag måste vänta in värken. Och så hörde jag mamma säga "Kom och ta emot den" till Andreas, som sekunderna efter, 18.23, fångade vår bebis med sina händer. Andreas tittade på mig och har sagt i efterhand att han minns att mitt ansiktsuttryck var helt förändrat. Jag såg klarvaken ut och som att ingen smärta fanns. Nu var hon här. "Grattis till er dotter" sa Birgitta – och det var då vi förstod att vi fått en liten Signe.
Lyckan var stor. Efteråt bäddades vår säng ren, Signe började amma och jag matades med jordgubbar och varm mat som mamma lagat. Denna kväll är det största vi varit med om, både individuellt och som par. Vi pratade varje dag i en vecka efteråt om olika sekvenser av födseln, grät och skrattade och förundrades över vad vi varit med om.
– Aniara
