Att föda hemma var en helt annan upplevelse än de födslar jag närvarat på som barnmorska på sjukhus. När oxytocinet fick vara ostört jobbade kroppen på smidigt och hänsynsfullt. Genom att föda hemma skyddade jag födandeprocessen från att störas av rutiner, lysrör, CTG och oroliga läkare på expeditionen. Min födsel behövde inte passa in i en mall, med ett visst antal värkar eller ett visst antal centimetrar för att jag skulle få lov att vara kvar i rummet jag skulle föda i. Jag behövde inte förflytta mig under värkarbetet utan barnmorskorna kom så fort vi bad dem och stannade så länge vi ville. Jag hade privilegiet att jobba med ett helt gäng av hembarnmorskor och fem av dem var jour för mig. Mina vänner och idoler, som litade på mig och tog mina önskemål på allvar och utan diskussion.
En av barnmorskorna var en av mina bästa vänner som bodde bara 750 meter ifrån oss. Så fort hon satte sin fot innanför vår dörr kunde jag släppa allt och hänge mig helt till födandet. Värkarna var glesa men intensiva, det gick lagom snabbt fast det också gick jättesnabbt. Den andra barnmorskan kom, jag ifrågasatte mig själv, om jag ”verkligen var igång”, eftersom att värkarna var glesare än vad vi hade velat ha dem på sjukhus. Men de förstod att jag skulle föda. De vaktade födseln från köket och kunde följa progressen genom att lyssna på hur jag lät. Jag klev ner i badet för att jag började frysa och väl i poolen kunde jag slappna av och släppa fram barnet. Vattnet gick som ett skott inom mig och sedan kom krystvärkarna direkt. Vår tredje barnmorska kom vilket gjorde mig så glad. De fanns som trygga ankare runt omkring mig och visste precis vad jag ville. Vi kände varandra och de litade på mig, min kropp, mitt barn och min sambo. Tillsammans upplevde vi en fantastisk dag, när vårt andra barn kom till världen i poolen i vårt sovrum.
– Vera
