När vår dotter föddes 2021 var vi med i dåvarande projektet Min Barnmorska, och hon föddes på Huddinge sjukhus i närvaron av en barnmorska vi träffat under graviditeten. Vi hade en fin upplevelse i det stora hela men det fanns ändå något som skavde. Jag gick därifrån med en känsla av att ha överlevt, och är det verkligen så det ska kännas när man precis välkomnat sitt barn till världen?
Två år senare var vi gravida igen och denna gång kände vi oss tryggare och ännu mer insatta i vad vi önskade av födseln. Nu ville jag inte bara överleva, jag ville gå stärkt därifrån och hade full tilltro till min kropp. Vi sökte till Min Barnmorska igen (nu som vårdval) men denna gång för att få assisterad hemfödsel. Vi beviljades detta och gjorde en gedigen mental förberedelse under graviditeten. Jag var till och från ganska nervös under graviditeten, försökte ducka negativa kommentarer och folks oro över vårt beslut att föda hemma. Hade många samtal med vår huvudbarnmorska och även den förlossningsläkare som var kopplad till oss, om detta. De lugnade mig på det finaste av sätt, gick igenom för- och nackdelar, hänvisade till forskning och svarade på mina frågor. Inuti kände jag mig säker men till och från var det som att min inre röst försvann i bruset av allt som hördes runtomkring.
Så, en tidig februarimorgon var dagen plötsligt här. Jag vaknade av smärtsamma sammandragningar. Jag gick upp och åt frukost. Strax efter 07 – och skiftbyte – ringde jag till förlossningen för att berätta läget och kolla vem som precis startat sitt pass. Alla stjärnor stod rätt och jag blev så otroligt glad när det var vår huvudbarnmorska som svarade i andra änden. Vi bestämde att vi skulle ringa tillbaka när jag ville ha mer stöd, sen kröp jag ner i soffan och tittade på Harry Potter medan min man jobbade i rummet bredvid. Under dagen anslöt mina två bästa vänner och strax innan klockan slog 15 var de två barnmorskorna och en undersköterska – som skulle få observera en fysiologisk födsel – på plats. Min man och jag klev ner i poolen och det var, precis som förra gången, helt otroligt. Mina vänner matade mig med vindruvor och lingondricka, la kalla handdukar på min panna och masserade mig över händer och armar. Vi lyssnande på vår spellista och mina vänner och min man hjälptes åt att fånga mig vid varje sammandragning, en höll ett fast tag runt mitt huvud och den andra pressade ihop mina höfter. Och jag andades.
Barnmorskorna höll sig, precis som vi önskat, i bakgrunden tills vår huvudbarnmorska insåg att jag behövde ha lite mer stöttning och vägledning. Jag var i transition. Hon satte sig på en pall bredvid poolen och pratade lugnt med mig. Jag hade förberett alla på att jag behövde mycket mental stöttning i transition och är idag så tacksam för att hon var så snabb på att uppmärksamma detta. När krystfasen tog vid kunde jag allt eftersom känna vår sons huvud, när det sakta rörde sig neråt med varje sammandragning. Några minuter innan han föddes bad jag en av mina vänner att sätta på den där särskilda låten jag lyssnat på så mycket under graviditeten och 16.45 fick jag ta emot honom, ur vattnet och upp på mitt bröst med känslan av att han föddes omgiven av all trygghet i världen.
Den stunden som sitter kvar djupt i mig idag, inträffade någon timme efter att han fötts, under tiden jag låg och blev sydd. Jag drabbades av en enorm känslomässig dipp och akut saknad efter mitt stora barn. Vem var den här lilla gråtande varelsen och var någonstans var mitt riktiga barn? När barnmorskan sytt färdigt och jag satte mig upp brast jag ut i gråt. ”Jag saknar min dotter” fick jag fram. Min minnesbild av vad som hände därefter manifesterade min målbild av hela födseln – känslan av att få känna total trygghet. Rummet tystnade och medan jag grät kände jag händer som lades på mina axlar och min rygg. Min man höll vår bebis och kvinnorna i rummet höll mig. Aldrig någonsin har jag känt mig så hållen och så trygg. Cirkeln slöts när barnmorskorna bytte skift och den barnmorska som bistått storasysterns födelse knackade på vår dörr för att vara med oss timmarna efter. För alltid tacksam för att vi fick uppleva detta.
Den här födseln lämnade mig med en självklarhet. Vår son föddes rakt in i vårt hem och det var som att han alltid varit här. Jag kände mig stark, kompetent, skör, öppen, modig, avslappnad, hållen och framför allt så, så trygg. Jag är övertygad om att den upplevelsen präglade så mycket efteråt, alltifrån amning, återhämtning och mående. Det påverkade åtminstone med säkerhet mitt yrkesval eftersom jag idag arbetar som psykologdoula och brinner för att alla ska få möjlighet att gå stärkta från sina barns födslar.
– Sigrid
