Den 14 februari födde jag mitt andra barn. Hemma. I trygghet. På alla hjärtans dag.
Men vägen dit började långt tidigare.
Min första förlossning lämnade djupa spår i mig. Jag blev igångsatt i vecka 41+2, trots att jag egentligen inte ville. Jag hade önskat få föda så fysiologiskt som möjligt, helst i vatten, men upplevde att mina önskemål inte togs på allvar. Förlossningen fylldes av åtgärder jag inte kände mig delaktig i, obstetriskt våld och även om min dotter föddes frisk lämnade jag rummet med en känsla av att ha blivit överkörd.
Som att min kropp hade blivit kapad av rutiner, läkemedel och beslut som aldrig riktigt var mina.
När jag blev gravid igen visste jag därför en sak: den här gången behövde något bli annorlunda.
Jag började läsa om hemfödslar och blev antagen till Min Barnmorska på Karolinska Huddinge, ett regionfinansierat program där friska omföderskor med normala graviditeter kunde få stöd att föda hemma. Det kändes nästan overkligt. Jag längtade efter en födsel där jag skulle få känna mig trygg, lyssnad på och delaktig.
Under graviditeten upptäcktes isolerad SUA, vilket innebär att bebisens navelsträng har en artär istället för två, men utan andra avvikelser. Jag blev orolig att det skulle påverka min plan, men fick gång på gång höra att allt såg bra ut. Tillväxtultraljudet i vecka 32 visade att bebisen mådde perfekt. Hemfödsel var fortfarande planen.
I vecka 36 kom två barnmorskor hem till oss. Vi gick igenom praktiska saker: var vi bor, parkering, vilket rum jag ville föda i. Min partner skulle vara där, tillsammans med mina fyra systrar och min mamma. Familjen började planera resor från USA, Lund och Gotland. Poolen var beställd. Spellistan var klar. Belysningen var framplockad.
Allt var förberett.
Det enda som saknades var ett formellt godkännande från läkare.
Samtalet kom först i vecka 38, senare än det skulle. Jag trodde att det mest var en formalitet. Jag hade ju hela tiden fått signaler om att allt såg bra ut.
Men istället fick jag veta att min isolerade SUA kunde vara ett problem.
Läkaren skulle diskutera med sin chef och återkomma dagen efter. Det dygnet var orofyllt. Jag var höggravid, sårbar och rädd. All trygghet jag hade byggt upp kring födseln började rasa. När beskedet kom blev det ett nej. Jag blev inte godkänd för hemfödsel inom Min Barnmorska.
Jag blev arg. Förtvivlad. Chockad.
Inte bara för att jag blev nekad, utan för att jag blev nekad så sent. I vecka 38. Efter hembesök, planering, förväntan och månader av besked om att hemfödsel fortfarande var planen.
Det är förödande att lämna en höggravid kvinna i sticket på det sättet. Att först låta henne bygga sin trygghet kring en födsel hemma, och sedan dra undan den tryggheten precis innan barnet ska födas. För mig handlade det inte bara om en plats. Det handlade om min kropp, min historia, min rädsla och mitt behov av att få känna mig trygg när jag skulle föda.
Men någonstans mitt i allt det där fanns också en kraft.
En stark, klar känsla i kroppen: jag skulle föda hemma.
Jag ville inte åka in mitt under värkarbetet till en plats där jag inte kände mig trygg. Jag ville inte föda i strålkastarljus, bland främmande människor, rutiner och rädslor. Jag ville inte riskera att ännu en gång känna mig maktlös i min egen kropp.
Så vi började förbereda oss på att föda hemma ändå. Det var läskigt, men samtidigt fanns ett djupt lugn. Jag skrev information till min man, mamma och mina systrar, gick igenom ansvarsfördelning, viktiga tecken att hålla koll på och vad jag behövde för att känna mig trygg.
Innerst inne önskade jag fortfarande att en hembarnmorska kunde vara med.
Och så, nästan mirakulöst, öppnade sig en dörr. Genom min syster fick vi kontakt med en erfaren hembarnmorska. Hon lyssnade på vår historia, vår situation och vår önskan. Sedan sa hon att hon ville hjälpa oss.
Det går inte att beskriva lättnaden.
Min hembarnmorska blev den trygga handen när systemet släppte taget. Hon påminde mig om vad födande kan vara när det får ske med respekt, närvaro och tillit. Hembarnmorskor gör ett ovärderligt arbete, och de borde bäras av vården, inte kämpa i motvind.
Den 14 februari föddes min dotter hemma, i tryggheten av vårt eget hem. På alla hjärtans dag. Inga komplikationer. Ingen stress. Ingen rädsla som styrde rummet. Bara födande, närvaro och tillit.
Efter min första förlossning bar jag på känslan av att något hade tagits ifrån mig. Men under min andra födsel fick jag tillbaka det.
Min kropp.
Min röst.
Min tillit.
Jag födde inte bara mitt barn den dagen.
Jag födde också en ny version av mig själv.
– Isa
