En födsel – två röster. Först pappans, sedan mammans, om dagen då deras första gemensamma barn föddes hemma.
Dans berättelse
Tidigt på morgonen väcks jag av min fru som känner att något är på gång i kroppen. Vi kommer överens om att ringa barnmorskan utifall det är nu det händer. Hon meddelar att hon är på väg, och jag går upp och börjar fylla den uppblåsbara poolen som vi hade i vardagsrummet. Vi ringer även vår fotograf och doula som tar sig till oss.
Det känns som att allt gick rätt lugnt och smidigt till. Tiden löper på och värkarna verkar avta. Det testas pilatesboll och ner i poolen några vändor. När inget verkar hända direkt så går min fru in i sovrummet igen för att fokusera och vila.
Det blir lunchtid och vi bestämmer att den lokala pizzerian får stå för måltid denna dag. Jag ilar iväg och hämtar sallad, pizza och jag tror det var någon lasagne om jag inte minns fel. Vi var ju ett litet gäng som hängde hemma hos oss nu.
Barnmorskorna avlöste varandra under dagen som gick. Musik stod på i bakgrunden. Vår hund tog det rätt lugnt. Han fick vara med vid poolkanten och där han ville. Men under själva tillfället vid födseln så gick jag över till grannarna med honom så han fick umgås med dem istället. Vi kände att det var det bästa för oss alla.
Vi fick olika tips från vår fotograf/doula som stöttade oss. Det kändes skönt att ha henne där. Vi hade ju lärt känna henne en del vid tidigare gravidfotografering och samtal.
Framåt kvällen så kom värkarna igång igen och poolen blev platsen där det hände. Jag placerade mig på en pall i huvudändan där jag försökte bistå med stöd i form av hårt rullade handdukar som gick att bita och skrika i. Hade även en blöt handduk mot pannan.
Till slut så kulminerade det hela i stunden då vår son föddes. Tårar rann och jag kände en väldig lättnad när han skrek och fick komma till min frus famn. I stunden märkte jag knappt att det togs flertalet foton. Men så glad att ha dem nu i efterhand för att påminna om den stunden. Vi valde även att vänta med att klippa navelsträngen. Satt sedan i vår soffa där jag fick en sax att klippa med.
Jag som förstagångsförälder kände mig väldigt väl omhändertagen och trygg i situationen och märkte att alla andra var erfarna och hade koll på läget.
Jag är så tacksam för den dagen som var början på en händelserik tid som förälder till vår fina son.
– Dan
Maddos berättelse
I mitt bagage har jag två snabba förlossningar sedan en tidigare relation. Den andra förlossningen tog tre timmar från första känning. Jag åkte till sjukhuset med värkar varannan minut och kunde inte åka hissen till förlossningen själv för jag var rädd att få en värk och inte hinna ut ur hissen.
Därför ville jag föda hemma när vi väl skulle få vårt första gemensamma barn.
På kvällen pratar jag med en kompis och säger att jag undrar om det inte är lite värkar jag känner (jättesvagt). Tidig morgon vaknar jag och känner att det nog är på gång. Berättar för mannen och vi bestämmer oss för att ringa "Min barnmorska" och fotograf som beslutar sig för att komma direkt trots att det snart är skifte, p.g.a. de tidigare snabba förlossningarna.
In kommer ett härligt gäng och den ena känns som "min person". Vi pratar och har trevligt. Värkarna är helt okej. Snart byts de av och två nya barnmorskor kommer. Jag går ut i vardagsrummet där vi har poolen och badar. Jag får tips på att ta värkarna med kam, avslappning, hjälp med sjal och hundlek m.m. Jag känner mig peppad och känner att jag har ett adrenalinpåslag samt känner mig besviken och besvärlig som inte får den snabba förlossningen. Jag har en känsla av att (främst den ena, mest ledande) personalen antingen inte vill vara där eller förväntas åka ifrån och göra annat. Värkarna ökar inte utan avtar.
Jag känner mig besviken och går in i sovrummet. Någonstans här byts barnmorskan jag inte upplever vill vara hos oss. Jag försöker vila och då slår värkarbetet med kraft, värkarna ökar kraftigt i både kraft och täthet. Här vet jag inte hur jag ska lyckas ta mig till vardagsrummet där jag bestämt vill föda. Jag får hjälp med TENS och att ta mig till toaletten för att mellanlanda och kissa, och därefter ta mig till vardagsrummet och poolen.
Det är svårt att ta värkarna och jag kan inte slappna av riktigt. Jag ber om en handduk att bita i och då går det bättre. Jag saknar lustgasen från tidigare förlossningar.
När vattnet går är det med ett enormt tryck så jag blir rädd. Jag fattar inte riktigt där och då. Det är svårt att slappna av, svårt att hitta en okej ställning för mig i poolen – men gå upp går inte alls.
När bebis väl kommer tar jag emot själv. Jag har tidigare varit med om obehag av att få upp mitt barn på bröstet p.g.a. kort navelsträng, men denna gång tog jag emot mitt barn och tog upp på en gång. Jag sitter länge i poolen och känner att jag inte vill ha omvärlden där. Låt mig bara vara!
Jag minns att jag kände en stress över att kolla könet och att ta mig upp ur poolen. Gällande det sistnämnda sa jag att det troligen var mitt sista bad för året och att jag ville njuta av det. Efter en stund går jag upp, sätter mig i soffan och andas. Kontroll nedtill görs och man vill klippa navelsträngen. Jag klippte andra barnets navelsträng så jag sa att pappan kan få göra det – "han har ju aldrig gjort det". Hunden hämtades tillbaka (han fick vara hos grannen i slutet) och fick möta sin nya familjemedlem. Därefter ringde jag ena barnets klasskamrat som hade kalas och bad att få berätta. Syskonen kom hem en stund för att se sitt syskon.
Jag som älskar siffror konstaterar att barnet föddes (amerikanskt tänkt) med en fin algoritm: 011223 (noll-ett-ett-två-två-tre).
– Maddo
