Jag ville föda mitt första barn hemma, jag kände redan då att en förlossning var något av det mest primitiva och fundamentala en människa kan genomgå. Jag ville göra det i min trygga vrå. Men jag var ensam, ingen i min omgivning pratade om födslar i andra termer utanför den teknokratiska modellen. Dessutom är det en kostnadsfråga. När jag blev gravid med mitt andra barn var det självklart. Jag var trygg, var med i nätverk av kvinnor som också kände att en födsel är mer, och också något annat, än ett medicinskt event. Jag hade tillit till kvinnokroppen, min kropp. Och en man som stöttade mig. Agneta Bergenheim såg mig, hon såg helheten, och jag visste att i hennes famn blir jag hållen.
Vattnet gick när jag var fullgången, och även timmarna utan värkar. Efter 2 dagar släppte jag det sista som höll tillbaka – min son ska födas, och oavsett var och när så har jag verktygen för att göra det så bra som möjligt på mina villkor. Jag svepte en ”förlossningsdrink”, i ett försök att starta värkarna. Och 20 minuter senare dundrade de in. Min 3 åring öste kallt vatten över min ländrygg i poolen. Jag låg i min mans armar och höll Agnetas hand. Jag föreställde mig hur jag besteg berg och förundrades av hur nedförsbacken var jobbigast. Sedan värkvila. Då ljöd mantrat ”rakt igenom” i tankarna. Det var intensivt, och helt fantastiskt. Efter ett par timmar kände jag mitt barn rotera ner i förlossningskanalen, och sträckte mig ner för att ta emot honom. Eufori och mjuka skratt, ”Hej lille vän, det var du!”.
Jag reste mig upp ur poolen med mitt barn i min famn, navelsträngen förband oss fortfarande kroppsligt, och kände mig som en gudinna.
– Emelie
