Efter en negativ upplevelse på sjukhuset med mitt första barn var hemförlossning ett ganska lätt val när vi funderade på syskon. Vi hade redan lärt känna och fått förtroende för hembarnmorskan under första graviditeten så jag hörde av mig till henne så fort jag fått veta att jag var gravid. Vi höll kontakt under graviditeten och när vattnet gick var det så fantastiskt att höra en välkänd röst i luren. Även om hon hade flera timmar att köra var jag ändå helt trygg i att hon fanns där på telefon om jag behövde. Värkarna drog igång direkt och det var så skönt att veta att jag var där jag skulle vara.
När hembarnmorskan kom började hon och min man att fylla poolen. Som jag hade längtat! Jag tog av tensen och hittade nya sätt att möta värkarna i vattnet. Allt kändes som en dröm, nästan för perfekt. Efter en stund spydde jag och sedan stannade allt av. Jag flöt i vattnet och vilade. Sedan kände jag att jag ville krysta, men ändå inte. Jag fick känna bebisens huvud med fingrarna och jag förvånades över att det var så hårt. Jag fortsatte ta värkar med den dubbla känslan och började undra när bebisen skulle komma. Jag fick prova att ta värkar på toaletten istället. Det kändes bra men jag blev alltmer frustrerad över att det kändes som att något var i vägen när jag krystade. Jag försökte känna bebisens huvud men kunde inte nå det. Då bad barnmorskan om att få göra en vaginal undersökning. Hennes ansiktsuttryck bekräftade vad min kropp redan visste. Hon sa att hon kände en näsa och att det kanske behövs ett kejsarsnitt. Allting vändes. De trygga hanterbara värkarna blev stressande och smärtsamma när jag tvingades ta dem utan att det gick framåt. Bebisen mådde bra; inget var akut farligt men den kunde inte komma ut. Efter en jobbig färd till sjukhuset, flera vaginala undersökningar och ultraljud så bekräftade de att bebisen låg vridet framstupa med pannbjudning. Det skulle inte gå att föda vaginalt och jag måste göra ett kejsarsnitt.
Hembarnmorskan följde med hela vägen och var ett underbart stöd i kommunikation med personalen. För mig var det svårt att förstå deras rutiner och göra min vilja förstådd samtidigt som jag tog värkar. Efter vad som kändes som en evighetslång väntan på det ena efter det andra kom han tillslut till världen. Inte som jag tänkt, men det var en oerhörd lättnad att äntligen få ha honom hos mig.
Det är en sorg att jag behövde skära upp min kropp och inte fick uppleva att föda honom där hemma i poolen. Samtidigt är jag oändligt tacksam att jag fick smaka hur det är när kroppen själv föder. Det är påfrestande men samtidigt det största, mest fantastiska och stärkande man kan göra i livet. I total frihet och närvaro fick jag öppna mig för mitt barn; i min takt och på mina villkor. Värkarna var inte skrämmande utan fullt hanterbara. Det var så fantastiskt att få uppleva hur kroppen föder och känna att det går bra; det är tryggt. De flesta tänker nog att det gör ont att föda barn och att föda utan medicinsk smärtlindring gör man om man klarar av att stå ut. När du föder hemma är det tryggheten, relationerna, närheten, värmen, friheten och tilliten som är din smärtlindring. Allt kretsar kring din kropp, dess behov och kompetens att föda ditt barn. Du behöver inte stå ut med saker som "ska" göras utan din kropp får möjlighet att fungera som den ska. Då är det en fröjd och en superkraft att föda barn. Inte ett trauma.
– Sara
