Jag och min fru hade planerat hemförlossning och jag hade en önskan om vattenfödsel. Vår hembarnmorska kunde bistå i hemmet till 14 dagar efter beräknat förlossningsdatum. När den tiden passerat och ingen bebis tittat ut beslutade vi oss för att göra igångsättning på sjukhuset. Vi hade då möjlighet att göra en planering med personalen. Vi bad om att få tillgång till rum direkt på förlossningen för att undvika förflyttningar, vilket vi fick. Vi hade därför tid att landa i det som skulle bli rummet för vår bebis ankomst. Det blev även ett rum med badkar vilket vi efterfrågat.
Vi kunde ta med oss vår hembarnmorska som stödperson samt en nära vän till mig som skulle ha varit med i hemmet. Mina stödpersoner höll mig trygg genom hela förlossningen. Jag hade egna värkar och slapp värkstimulerande dropp, vilket jag tidigare känt rädsla inför.
Vi mötte personal som hade stor förståelse för att jag önskade vara ifred så mycket som möjligt, men även personal som upplevdes fast vid sjukhusets rutiner och inte riktigt lyssnade in. Tack och lov hade jag mina stödpersoner som talade för mig och stod upp för mig.
Det blev ingen vattenfödsel men efter 6 timmars intensivt värkarbete och 20 minuters krystvärkar kom vår dotter på 4,1 kg, stark och frisk. Jag kände mig så trygg att jag inte sa till någon att hon var på väg ut och hann föda fram huvudet innan barnmorskan tillkallades. Jag tog emot bebis själv och fick vara ifred enligt önskemål. Det var sedan hetsigt från läkares håll att moderkakan skulle komma ut efter 30 minuter, även fast vi bett om mer tid och mådde bra, detta är i efterhand inte något jag mår dåligt över men kan önska att det hade fått ske i lugn och ro som jag föreställt mig.
All förberedelse jag själv gjort och som vi gjort tillsammans inför födseln bidrog till att jag fick en förlossning som jag känner mig stärkt i och stolt över. Kände mig så otroligt hållen av mina personer.
Ibland blir det inte som en har planerat eller föreställt sig, men det kan bli bra ändå!
– Linda
