Under tidig natt den 26 maj, 5 dagar efter BF, vaknar jag till och från av sammandragningar som känns i nedre delen av magen och sprider sig mot ryggen.
Jag ligger kvar och somnar om däremellan. Klockan 2:30 kan jag inte ignorera dem längre och kliver upp för att kissa och sätter mig sedan och fikar i köket. Jag tänker att antingen har jag kraftigare förvärkar nu eller så har det faktiskt äntligen startat.
Jag lägger mig igen och tar tiden mellan mina sammandragningar och det kommer tre stycken på 10 minuter. Under tiden vaknar Gustav och undrar vad jag gör. Jag berättar att vi nog är igång och sen klockar han mig, en fjärde hinner komma på 10 minuter.
Klockan 3:30 ringer vi vår barnmorska som har jour och 2 timmars restid och berättar att det nog är bebisdags.
Jag har lite svårt själv att avgöra om det är dags för henne att åka direkt eller inte, men vi kommer fram till att hon ska börja göra sig klar i lugn och ro för att sedan rulla häråt. Själv säger hon såhär efteråt att det för henne var solklart att det var dags.
Strax efter vi lagt på får jag börja koncentrera mig för att slappna av när vågorna kommer.
Jag upplever det inte som smärta, mer som vågor av kraft som börjar ta mig djupare ner. Sammandragningarna kommer fortsatt med ca 1,5–2 minuters mellanrum och tilltar i styrka.
Jag lägger mig i sängen men får snart ganska svårt att hitta en skön position så jag stiger upp igen, sätter mig på pilatesbollen och rullar med höfterna, möter några vågor lutandes över köksbordet, testar att hänga mig över både pilatesbollen och sen alla täcken och kuddar i sängen som Gustav bullar upp åt mig, men det känns inte skönt.
Till slut hittar jag en ställning liggandes på sida i sängen med vetekudden över magen som känns bra. Där ligger jag och möter värk efter värk med långa, tysta andetag i ungefär en timme innan vi hör barnmorskan försiktigt knacka på ytterdörren. Då är klockan 6 på morgonen.
Hon ställer sin väska på köksbordet och smyger in i sovrummet. Jag känner direkt hur hon tonar in i vår stämning.
Huset är tyst. Hunden ligger nedanför mig och andas lika långsamt som jag. Den enda aktivitet som sker är när jag går på toa titt som tätt mellan värkarna, Gustav som fyller poolen på nedervåningen och barnmorskan som lyssnar på hjärtljuden ibland.
Vid 7-tiden har kraften tilltagit och ett par värkar ger lättare krystimpulser där jag fortfarande ligger i sängen. ”Den där var det lite tryck i” hör jag barnmorskan säga, och hon frågar om jag tycker det är dags att gå ner till poolen.
Jag möter några värkar till innan jag går på toa en sista gång på övervåningen. Vid värken jag får sittandes där brister hinnorna och vattnet går. Efter det tilltar kraften ytterligare och jag hänger runt Gustavs hals kommande tre värkar medan vi tar oss ner för trappen. Hunden följer efter.
Väl nere lägger jag mig på madrassen som vi placerat nedanför poolen medan Gustav justerar temperaturen till 37 grader i vattnet. Hunden lägger sig bredvid i soffan och somnar om.
Vid det här laget har det blivit intensivt på riktigt och flera värkar ger krystimpulser.
Det känns aldrig övermäktigt. Aldrig hopplöst. Intensivt och kraftfullt som tusan, men inte för svårt.
Strax före klockan 8 stiger jag ner i vattnet och det känns jätteskönt.
Jag står på knä mot den mjuka poolbottnen och hänger över kanten, ber Gustav hämta en kall handduk att hänga över mitt huvud eftersom jag känner mig varm, och sen vill jag ha honom framför mig. Nära.
Barnmorskan lyssnar på hjärtljuden under vattnet och konstaterar att bebis är långt ner nu. Hon frågar om jag kan känna henne. Jag lossar en hand från Gustav och känner efter. Cirka 2 cm in kan jag känna hennes huvud och jag tänker ”herregud… hon är ju snart här, kan det verkligen vara så nära?”.
Krystvärkarna är ett faktum och jag gör mitt bästa för att andas igenom och ändå försöka slappna av medan kroppen börjar uppföra sig mer som ett dragspel.
”Heej” andas jag och ler när jag känner med handen att hon börjat jobba sig ut där under vattnet.
Jag låter det gå långsamt och pressar inte av egen kraft.
En till, sen ber jag Gustav känna på hennes huvud som är halvvägs ute och jag hör förundran och glädjen i hans reaktion.
Kort därpå är hela huvudet ute och vi får en kort paus innan en hel stor tjej skruvar sig ut klockan 8:20.
Sakta lyfter jag henne mot ytan och upp i min famn. När hon börjar ge ljud ifrån sig vaknar också hunden till och kommer fram för att se vad som händer.
Sen sitter vi där och bara tittar på varandra. Välkommen till jordesidan, du lilla söta rara barn. Det gjorde vi bra!
Resten av dagen kände jag mig hög och var hur pigg som helst långt in på kvällen.
5110 gram.
54 cm.
Gustavs beskrivning med tre ord: ”Enkelt, fantastiskt, imponerande”.
Störst av allt är kärleken. Störst av allt är tryggheten. Störst av allt är tilliten till naturens gång och den inneboende kraften som bor i oss alla och inte minst i en födande kvinna.
När jag sluter mina ögon och tänker på förlossningen så rinner tårarna av tacksamhet, förundran, kraft och glädje. Vilken makalös start vi fick och vilken ton det satte på vår första tid tillsammans!
Jag har fött två barn på sjukhus och visste att jag ville vara hemma den här gången för att skapa en annan upplevelse.
Det är inte så att det varit hemskt att föda på sjukhus, det har bara inte känts rätt och efteråt har jag varit helt utmattad och känt mig frånvarande.
Jag har blivit klippt, fått läkemedel jag inte velat ha, råkat ut för en stor blödning, tvingats blå-krysta guidat och på beställning i ställningar jag inte varit bekväm i. Trots att jag varit tydlig med mina önskemål.
Den här gången ville jag ha det på mitt sätt, utan kompromisser.
För mig handlade det om att jag ville bli störd så lite som möjligt, inte behöva förflytta mig, inte träffa främlingar och om att minimera risken för interventioner jag inte ville ha. Jag ville följa min kropp fullt ut och känna mig närvarande i varje stund.
Jag ville inte ha apparater och undersökningar och jag ville inte behöva förklara mig eller svara på frågor.
Det resulterade i en mycket väl förberedd förlossning tillsammans med pappan och en barnmorska vi haft kontinuerlig kontakt med och som därmed visste precis hur vi ville ha det.
Det ”enda” hon gjorde, utan att på något sätt förminska detta fantastiska hantverk till yrke, var att finnas där utifall hon skulle behövas.
Efteråt stannade hon några timmar för att undersöka moderkakan, kolla statusen på mig och mina nedre regioner (som för övrigt klarade sig finfint sånär som på lite skrapsår i princip, inga stygn alltså, trots en stor bebis), fylla i lite papper och till sist lämna oss med den information vi kunde tänkas behöva samt fortsatt fritt fram att ringa om vad som helst närmsta tiden.
Det är omtvistat med hemfödslar idag och tyvärr pågår det något jag skulle kalla för häxjakt på hembarnmorskor. Det tycker jag är hemskt. Nu hade jag tur som hittade en som ville ställa upp.
Varje kvinna borde tryggt få välja var och hur hon vill föda, på sina villkor, med rätt till en barnmorska som inte riskerar att bli anmäld för att hon bistår den som vill föda utanför ett sjukhus.
Känner sig kvinnan tryggast på ett sjukhus är det där hon ska få föda, känner hon sig tryggast och mest avslappnad hemma är det där hon ska få göra det.
Ingen föder så bra som en mamma fri från stress, oro och spänningar.
– Hanna
