Sen jag började längta efter barn i tidiga 20-årsåldern, så såg jag framför mig en hemfödsel. När jag senare blev gravid som självstående, så var jag säker på att jag ville föda hemma med stöd av hembarnmorska, min mamma och en nära vän, under förutsättning att graviditeten var normal och att barnet verkade må bra innan.
Den 27:e februari, två dagar efter beräknat datum, började jag känna värkar under natten och sov dåligt. Runt klockan sex klev jag upp, väckte min mamma och så kontaktade vi hembarnmorskorna och min vän, som anlände några timmar senare. Värkarna var intensiva från start, och de varade längre än pausen mellan dem. Jag kände mig obekväm och hade svårt att hitta en ställning där jag kunde vila och andas mig igenom värkarna.
Klockan 15 klev jag ner i poolen, men det jag trodde skulle bli en smärtlindring, blev istället något som gjorde värkarna än mer intensiva. Trots att det var kämpigt för mig, så visste jag instinktivt att jag var på rätt plats, med rätt personer runt mig. Andningen var min främsta smärtlindring, och något annat som hjälpte väldigt mycket var när ena barnmorskan tryckte med händerna över huvudet.
Efter en lång krystfas, så kom äntligen mitt barns huvud ut. Han vred det fram och tillbaka, ville hjälpa till att ta sig ut. När jag föreställde mig min drömförlossning, så ville jag ta emot mitt barn själv i vattnet, och precis så blev det. Jag födde fram och tittade på honom under vattnet, och lyfte honom sedan till mitt bröst. Det kändes så otroligt fint att ligga där i poolen, med mitt barn på bröstet, omringade av alla som varit där under dagen, i vårt hem.
Jag är väldigt glad över att jag var på hemmaplan när moderkakan skulle födas fram, då det tog två timmar innan den kom. Hembarnmorskorna höll noga koll på blödningen, eftersom moderkakan dröjde. Under tiden hann mitt barn och jag starta vår amningsresa, som varar än idag, över två år senare. Jag är så tacksam att jag fick ligga och knyta an till mitt barn i vår säng, istället för att åka på operation för att få ut moderkakan, vilket hade skett om vi var på sjukhus.
I slutändan blev blödningen minimal, och början på vårt gemensamma liv precis så lugnt och rofyllt som jag önskade mig. Trygga och omhuldade av våra fantastiska stödpersoner. En extra bonus är att vi fortsatt har fin kontakt med ena hembarnmorskan, hon som var där under hela dagen, någon – utöver min mamma och vän – som vi kan prata med om denna livsomvälvande dag.
– Matilda
