Tiden innan födseln var stressig. Jag oroade mig mycket för att födseln skulle starta för tidigt och förhindra en hemfödsel.
Kvinnorna i min familj föder som regel i vecka 36+0–37+6. Min mormors alla tre barn var födda då, min mammas tre barn var födda då. Min första son var född i vecka 36+4 vilket förhindrade en hemfödsel. Varje kväll när jag skulle lägga mig undrade jag om det skulle hända inatt.
När jag gick förbi 37+0 var det en enorm lättnad! När jag gick in i vecka 38+0 kände jag mig komiskt nog rent överburen. Men jag hade börjat få högt blodtryck. Var egentligen inte orolig för trycket men jag var rädd att det skulle göra så jag inte kunde föda hemma. På MVC låg trycket på gränsvärde (140/90) men jag visste också att det antagligen var högre på grund av min oro. Min barnmorska på MVC var helt underbar, så lugn och förstående men enligt riktlinjer så behövde hon informera en läkare som rådde mig att åka till förlossningen samma dag för att ta en blodtrycksserie och gav mig en bokad tid bara några timmar senare. Jag åkte hem och bröt ihop. Mitt blodtryck låg under behandlingsgränser men jag visste också att om jag kollade det på förlossningen skulle det ligga högre bara på grund av min enorma stress och rädsla, jag skulle antagligen bli rekommenderad att börja med blodtrycksmediciner vilket skulle leda till flera kontroller, mer stress och i slutändan en induktion.
Jag bad min man ringa förlossningen och tacka nej till tiden för kontroll och istället expressbeställde jag en blodtrycksmanschett så jag kunde kolla hemma. Hemma var trycket normalt. Efter det nekade jag fler blodtryckskontroller på MVC och rapporterade istället det jag tog hemma. Fördelen med att själv vara barnmorska är att jag har koll på riskerna och vad jag bör vara observant på. Min barnmorska gav mig också urinstickor att hålla koll på min urin hemma och vi skulle träffas igen om en vecka för uppföljning. Hon gav mig en kram när jag skulle gå och sa att hon tror jag kommer ha fött tills dess.
Dagen efter föddes min son.
Födseln startade med att det kändes lite vått i sängen när jag vaknade ca 7 på morgonen. Det läckte bara lite så jag var inte säker på att det var vattnet, men jag hade en stark känsla att det hade börjat. Krystade försiktigt några gånger och varje gång kom det lite extra vätska. Kände mig väldigt lugn i själen och njöt. Njöt av vetskapen att min kropp visste precis vad den skulle göra och att jag snart skulle få träffa min andra son.
Berättade för min man att jag tror att det kommer ske idag så han gick upp och började med lite praktiska förberedelser. Jag passade på att gosa extra med min nästan 2-åring och stannade i sängen en halvtimme och bara myste med honom. Jag visste att snart skulle hans liv också förändras.
När jag bestämde mig för att sätta mig upp så började det forsa vatten och jag skrek till min man att skynda och hämta underlägg. Han gav mig underläggen och passade på att ta en bild där jag satt mitt i sängen med ett enormt leende på läpparna och försökte förhindra att sängen blev dyngsur.
Jag hade lite sammandragningar men de var inte speciellt starka och ganska oregelbundna. Men jag var inte orolig och valde att inte försöka hålla koll på hur långa de var eller hur ofta de kom. Jag litade på min kropp.
Jag ringde min hembarnmorska för att förbereda henne. Vi kom överens om att jag skulle ringa igen när saker tog fart. Jag skrev också till min mamma som skulle vara med på födseln och hjälpa till med tvååringen. Hennes svar när jag skrev att vattnet gått var "På riktigt?"
Jag gick upp och åt frukost och började ha fler och mer smärtsamma sammandragningar. Min hembarnmorska ringde och sa att hon åker eftersom det varit snöoväder natten som varit och hon ville vara säker på att hinna eftersom det normalt tar henne en och en halv timme att köra.
Jag gick och la mig i sängen för att vila en stund. Vi hade haft en jobbig natt med tvååringen som drömt mycket mardrömmar så jag var väldigt trött. Min mamma och barnmorskan kom under tiden som jag låg i sängen. Jag kunde inte somna men vilade mellan smärtsamma sammandragningar (fick höra efteråt att de var ungefär var 5:e minut vid det laget). Tog en dusch efteråt och la mig i badet. Min mamma kom och satte sig bredvid och vi småpratade en stund mellan värkarna.
När jag klev upp var det dags för lunch som min styvpappa hade lagat hos sig och tagit med till oss. Sammandragningarna hade då börjat göra skärande ont men jag kunde fortfarande andas igenom dem. Åt mat, tänkte att jag behövde tanka energi inför det som skulle komma. Satt på bollen en stund och gosade sen med min katt. Katten tvättade mina händer intensivt och var väldigt kelig, mycket mer än vanligt. Vid det laget svajade jag och hummade mig genom varje värk.
Bestämde mig snabbt för att det var dags att kliva i poolen. Satte mig i den när den fortfarande var tom och använde duschmunstycket för att rikta värme där det gjorde som ondast. Vattnet var underbart för att lindra smärtan! Min man hade ordnat med en natthimmelslampa, ett doftljus, en ljusslinga och hade startat mjuk avslappnande musik. Badrummet var min lilla rofyllda grotta. Min man var där bredvid mig och strök min rygg varje värk. Katterna kom och gick och försökte ge mig tröst. De satt i närheten och spann högt.
Väl i vattnet och mörkret hittade jag min bubbla. Det var så otroligt häftigt för plötsligt kunde jag gå från att svaja och ljuda varje värk till att sitta helt orörlig och totalt avslappnad både mellan och under värkar. Jag kände smärtan, registrerade den och lät den skölja över mig, men det var som att det var utanför mig själv. Jag tänkte på den som en intensivt kraftfull våg som kom och byggdes på och sen försvann igen.
Smärtan mildrades otroligt mycket av avslappningen och istället kändes det nästan mer intensivt än smärtsamt. Det var en storm inom mig av intensivt tryck. Utifrån såg det dock ut som om jag sov. Men bubblan var väldigt skör och jag stördes mycket när min mamma eller man försökte säga något, även om de viskade sinsemellan. De var dock lyhörda och det räckte med att jag höll upp ett finger för att de skulle bli tysta igen.
Min man satt bredvid hela tiden men när jag var i bubblan fick han inte röra mig längre.
När jag behövde komma ut ur bubblan igen och värkarna blev ännu mer intensiva så började jag ljuda "jaaaaa" och "neeeeeer" med mörk röst. Jag välkomnade varje värk och försökte att le. Det var väldigt svårt ibland men det är otroligt vad det hjälpte mig känna mig trygg och avslappnad och just det tog bort så mycket av smärtan!
Plötsligt kände jag kroppen börja krysta så jag följde med. Jag hade inte haft några vaginalundersökningar och mentalt kände jag mig i förnekelse att jag skulle ha kommit så långt redan, men jag valde att lita på min kropp. Vissa värkar så tryckte min kropp på och vissa värkar så andades jag bara.
Min man klev ner i poolen med mig och det kändes underbart att ha honom så nära!
Han försökte säga åt mig att andas när jag krystade. Jag tog automatiskt i på slutet av varje värk och stönade mörkt "neeeer" under krystningen, så jag sa åt honom att hålla käften och att min kropp vet vad den gör.
Jag gjorde min egna vaginalundersökning och kände huvudet en bit upp. Han hade så mycket hår!
Nästa krystvärk kunde jag KÄNNA hur han gled ner flera centimeter hela vägen till bäckenbotten! Jag fortsatte att följa kroppen och blev nästan chockad när det började bränna nästa värk!
Han åkte fram och tillbaka ett tag. Han stod nästan i genomskärning för att sedan glida tillbaka igen flera gånger. Det var frustrerande men jag försökte välkomna det också eftersom jag vet att det bara är bra för mina vävnader.
Jag började prata med min bebis mentalt och sa saker som "vi gör det här tillsammans du och jag, det suger för både dig och mig men vi gör det här tillsammans".
När han slutade glida in och istället stannade kvar och det brände hela tiden kändes det som en lättnad! Jag började ljuda "aaaaaandas ut hoooonooom" för att hindra mig själv från att krysta forcerat och låta kroppen sköta det. Han stod i genomskärning och min man berättade att han hade massor av hår. Jag satte ner handen och strök hans huvud. Han var så nära nu!
Huvudet föddes fram nästa värk och det kändes så bra! Jag kände att han hade navelsträngen runt halsen så jag lossade på den men kunde inte dra den över huvudet. Jag ville fortsätta krysta så jag sa till min man ”ta emot honom om jag inte kan det” och i några små krystningar så föddes resten av kroppen. Det var första gången jag medvetet krystade.
Direkt försvann all smärta! Min man tog emot honom och tillsammans så flyttade vi navelsträngen och tog upp honom ur vattnet.
Vår perfekta lilla pojke föddes 18.46. Total tid från att vattnet gått var 12 timmar. 10 timmar från när jag började få värkar.
Vi hade några minuter i poolen att bara njuta tillsammans innan barnmorskan bad oss gå upp. Det var något vi kommit överens om innan födseln eftersom min första födsel slutade med placentaretention och en stor blödning och hon ville kunna observera mig lättare.
Vi flyttade oss till soffan där jag satt ombäddad i täcke och kuddar med min bebis (sittandes på vattentäta lakan och med underlägg på lakanen). En halvtimme senare födde jag fram moderkakan. Total blödning var bara 250 ml och inte en enda bristning fick jag!
Sådan skillnad från min första födsel där jag blödde 2500 ml och fick opereras en timme efter födseln.
Det var en fantastisk upplevelse! Det var definitivt ögonblick jag tänkte saker som "kanske ett kejsarsnitt nästa gång" eller "ryggmärgsbedövning låter trevligt" eller helt enkelt "inga fler barn efter det här!!". Men att kunna lita på min kropp och låta den ta mig dit jag behövde var så stärkande! Det var allt jag hade hoppats på!
Det är väldigt läkande att se på videorna som min mamma filmade och se hur fridfullt allt var.
Att kunna ligga på soffan efteråt med min nya bebis i famnen, omringad av min familj, min nästan 2-åring som såg på Bluey, och äta smörgåsar tillsammans var också så underbart. Det var alldagligt på ett så bra sätt och väldigt tröstande. Jag är så tacksam att min son fick en chans att födas direkt in i sin familj på ett så fridfullt sätt.
– Lisette
