Föda hemma

Ja, forskning visar att det är säkert att föda hemma med barnmorska för kvinnor med en fullgången lågriskgraviditet. Läs mer om säkerhet här.

Oxytocin är ett hormon som driver födseln framåt genom att framkalla sammandragningar av livmodern. Oxytocin främjas av bland annat trygghet, tillit, lugn, beröring, värme, mörker och en rogivande välkänd miljö. Stress hämmar produktionen av oxytocin. En känsla av trygghet, tillit och lugn samt frånvaro av stress är alltså avgörande för en okomplicerad rättfram förlossning. En okomplicerad rättfram förlossning är givetvis minst riskfyllt för såväl kvinnan som barnet, och endast kvinnan kan avgöra var hon känner sig tryggast. För att öka säkerheten i födandet och minska risken för komplikationer hos den enskilda kvinnan måste därmed en individuell bedömning göras. Kvinnan är experten på vad som för henne är oxytocinfrämjande och därmed gynnsamt för hennes födsel – något som alltför ofta bortses från.

Sjukhus räddar liv vilket är fantastiskt. Men bara för att man varit med om ett akut kejsarsnitt eller en sugklocka vid en planerad sjukhusförlossning så betyder inte det att man hade dött eller ens haft några komplikationer vid en planerad hemfördsel, utan oftast handlar det om att man varit med om en så kallad interventionskaskad vilket är vanligt på sjukhus men inte förekommer i hemmet. Interventionskaskad innebär att en första medicinsk åtgärd (intervention) leder till behov av ytterligare åtgärder, vilket kan skapa en kedjereaktion som påverkar förlossningsförloppet och leder till akuta, potentiellt livshotande situationer trots att kvinnan och barnet var friska när förlossningen startade. Nedan följer två exempel på vanliga interventionskaskader:

Exempel 1: Värkarna börjar → Åker till förlossningen → Värkarna stannar av p.g.a. förflyttning och okänd miljö (vilket är helt naturligt – vi är inte menade att föda på språng eller i en helt ny miljö från ett evolutionärt perspektiv) → Personalen vill få igång värkarna igen och tar hål på fosterhinnorna så att vattnet går (att ta hål på hinnorna sker vid 40 % av sjukhusförlossningarna i Sverige [1]) → Ökad infektionsrisk vilket innebär att barnet måste födas inom en viss tid, och dessutom blir värkarna jobbigare för barnet eftersom fostervattnet inte längre skyddar barnet på samma sätt → Akut kejsarsnitt eller sugklocka p.g.a. påverkat barn.

Exempel 2: Avstannat förlopp eller "långsam progress" → Värkstimulerande dropp (ges till 60 % av förstföderskor och 25 % av omföderskor [2]) → Intensiv svårhanterlig smärta → Epiduralbedövning → Förloppet stannar av igen till följd av epiduralen → Högre dos värkstimulerande dropp → Bebisen börjar må dåligt av påfrestningen från de intensiva värkarna från det värkstimulerande droppet (och troligtvis har man redan tagit hål på hinnorna vilket ökar påfrestningen på barnet ytterligare) → Akut kejsarsnitt eller sugklocka p.g.a. påverkat barn.

Alla interventioner leder inte nödvändigtvis till en interventionskaskad som sedan leder till akuta situationer, men faktum är att handläggandet av förlossningar på sjukhus skapar många risker som man aldrig utsätts för i hemmet. Det är exempelvis rutin att göra en vaginal undersökning och ett intagnings-CTG vid ankomst till sjukhuset. Att främmande människor för in sina händer i ens underliv är för vissa kvinnor förenat med obehag, vilket motverkar oxytocinet och kan få födseln att stanna av. CTG ökar risken för en interventionskaskad utan att förbättra utfallen [3], vilket innebär att man redan vid inskrivningen utsätts för ett handläggande som riskerar att leda till en interventionskaskad trots att det inte finns någon verklig fara för barnet. Vid en planerad hemfödsel är handläggandet helt annorlunda vilket väsentligt ökar chansen för en frisk fysiologisk födsel – något som är ovanligt på sjukhus [4].

Det stämmer, och den moderna förlossningsvården har räddat många liv vilket är fantastiskt. Det är dock felaktigt att tillskriva den moderna förlossningsvården hela äran för nutidens lägre mödra- och barnadödlighet. Faktum är att kontrollerna under graviditeten – det vill säga innan födseln ens börjar – kraftigt har minskat riskerna i samband med födseln jämfört med hur det var förr. Förr visste man väldigt lite om de individuella riskerna för mamman och barnet innan själva födseln började, och komplikationer upptäcktes först när de redan orsakat problem.

I dag följs graviditeter genom regelbundna kontroller, vilket gör att många potentiellt farliga tillstånd kan identifieras och hanteras i god tid innan födseln börjar. Genom ultraljud kan man exempelvis tidigt fastställa hur långt gången graviditeten är, vilket gör att man vet ifall bebisen är fullgången när födseln börjar. Ultraljud gör det också möjligt att få veta mer om bebisens hälsa samt upptäcka tillstånd som placenta previa, där moderkakan täcker för livmoderhalsen och omöjliggör vaginal födsel. Regelbundna blodtryckskontroller och urinprov gör det möjligt att upptäcka havandeskapsförgiftning. Gravida screenas även för graviditetsdiabetes, vilket gör att blodsockret kan kontrolleras genom kost eller behandling.

De regelbundna kontrollerna under graviditeten gör att födslar i dag sällan startar utan medicinsk kunskap om situationen, vilket gör att många allvarliga komplikationer kan förebyggas eller hanteras innan de blir akuta. Man kan därmed upptäcka under graviditeten om det föreligger anledningar till att föda på sjukhus istället för hemma. De som föder hemma är i huvudsak friska kvinnor med lågriskgraviditet och förväntad normal förlossning, vilket innebär att riskerna med att föda hemma är betydligt lägre än de var förr när alla födde hemma. Dessutom finns nu för tiden möjligheten att överföra till sjukhuset om det krävs, vilket är en avsevärd skillnad jämfört med hur det var förr.

Om sjukhusvistelsen i sig vore avgörande för bättre utfall skulle det synas i statistiken. Det gör det inte. Trots omedelbar tillgång till läkare och neonatal intensivvård på sjukhus är neonatalutfallen inte bättre där, medan utfallen för kvinnorna är sämre. Detta innebär inte att akutsjukvård är oviktig, utan att akuta situationer är mycket ovanliga vid en fysiologisk hemfödsel. Läs mer om säkerheten här.

Det finns dock en risk att något händer som gör att det inte längre är lika säkert att fortsätta födseln i hemmet. Hembarnmorskan har koll på förlossningsförloppet samt kvinnans och barnets mående. Ifall något avviker kan hembarnmorskan rekommendera en överföring till sjukhus. De allra flesta överföringar är icke-akuta, i vilket fall man tar sig till sjukhus via bil eller taxi. Om något akut händer, vilket är ovanligt, ringer man 112 medan hembarnmorskan påbörjar livräddande åtgärder i väntan på ambulans. Läs mer om när det slutar på sjukhus här.

Ja, man har rätt att bestämma var man föder, vilket du kan läsa mer om här.

Det går att föda fysiologiskt på sjukhus. Men frågan är inte bara om det är möjligt, utan hur sannolikt det är i ett system som styrs av standardiserade – ofta icke-evidensbaserade – rutiner och tidsramar som leder till att interventioner ofta är en del av normalförloppet.

Forskning visar att endast 12,5 % av förstföderskor har en frisk fysiologisk födsel på svenska sjukhus idag. Studien lyfter att sjukhusen saknar effektiva strategier för att bevara och främja fysiologisk födsel, samt att kontinuerlig övervakning och interventionsorienterade rutiner kan minska möjligheten till spontan och ostörd födsel [1]. Samtidigt visar studier att risken för interventioner såsom kejsarsnitt, sugklocka, epidural, klipp i underlivet och värkstimulerande dropp minskar vid en planerad hemfödsel jämfört med vid en planerad sjukhusfödsel [2].

Det betyder inte att interventioner aldrig behövs, men det går inte att komma ifrån att den högmedikaliserade miljön och handläggandet på sjukhusen påverkar förlossningsförloppet på ett sätt som inte är önskvärt om man vill ha en fysiologisk födsel.

Tyvärr har arbetssättet på förlossningskliniker gjort att en del av barnmorskeyrkets hantverk urholkats och nyckelkompetenser för att bevara det friska fysiologiska födandet har gått förlorade. Det handlar alltså inte bara om sjukhusmiljön och rutinerna, utan om att många barnmorskor som jobbar på sjukhusen inte har tillräcklig vana eller kompetens att bistå samt främja fysiologiska födslar.

Planerad hemfödsel handlar inte om att avstå vård, utan om att välja en vårdform som från början är organiserad för att skydda det friska fysiologiska förloppet – med en barnmorska som har god kompetens att bistå fysiologiska födslar. I detta ingår kontinuerlig riskbedömning och en plan för överföring vid behov.

För många hemföderskor är barnperspektivet en avgörande anledning till att man vill föda just hemma.

Den största metaanalysen på området, med omkring 500 000 planerade hemfödslar, visar ingen skillnad i barnadödlighet mellan planerad barnmorskeassisterad hemfödsel och planerad sjukhusfödsel för kvinnor med lågriskgraviditet, varken för förstföderskor eller för omföderskor [1].

Risken för låg Apgar-poäng är lägre vid planerad hemfödsel jämfört med vid planerad sjukhusfödsel [1]. Planerad hemfödsel är också förknippad med färre medicinska interventioner, såsom sugklocka och kejsarsnitt [2], vilka kan ha betydelse för barnets hälsa både på kort och lång sikt [3, 4]. Kejsarsnitt kan dessutom påverka framtida graviditeter negativt och därmed även eventuella kommande syskon, vilket därmed också är en del av barnperspektivet [3].

Forskning visar även samband mellan hemfödsel och högre amningsfrekvens [5], vilket är positivt för barnets hälsa [6]. Dessutom kan en negativ eller traumatisk sjukhusförlossning påverka mammans psykiska hälsa [7, 8], amning [9] och anknytning negativt, vilket i sin tur påverkar barnet negativt.

Slutligen är en trygg och oxytocinfrämjande miljö avgörande för att främja ett okomplicerat förlossningsförlopp vilket i sin tur är avgörande för säkerheten i födandet för såväl mamman som barnet. Vilken miljö som för kvinnan är mest oxytocinfrämjande kan bara hon svara på.

Sammantaget visar forskningen att allvarliga barnutfall är mycket ovanliga oavsett födelseplats, medan andra risker för barnet som hemföderskor ofta vill undvika är betydligt lägre i hemmet.

I hemmet finns inte tillgång till medicinsk smärtlindring såsom epidural eller lustgas. Istället använder många som föder hemma icke-medicinsk smärtlindring såsom vatten (dusch eller bad), värme (värmekudde, varmt vatten), andning, avslappning, TENS, musik, massage och liknande.

Ett av kroppens starkaste egna smärtlindringshormoner – endorfiner (en endogen morfinliknande substans) – utsöndras under en fysiologisk födsel och är kraftfullt smärtstillande. Alla som gillar att träna vet att ett endorfinpåslag kan minska smärta rejält. Endorfiner kan främjas genom rörelse, skratt, mys, beröring, avslappning, musik, och liknande.

Även oxytocin – hormonet som driver födseln framåt – är smärtlindande och främjas av lugn och ro, mys, beröring, värme, bad, och liknande. Under en fysiologisk födsel stiger det kroppsegna oxytocinet till högre nivåer än vid något annat tillfälle i livet, särskilt precis när barnet är fött. Många kvinnor som föder fysiologiskt beskriver det som att all smärta försvinner samma ögonblick som barnet föds.

Hembarnmorskan kan lyssna på barnets hjärtljud med tratt eller dopton. Detta kallas intermittent avlyssning och är ett säkert sätt att kontrollera barnets mående under födseln.

Det får man bestämma själv. Vissa kastar den i soporna, andra planterar den i trädgården med ett träd eller en blomma. En del gör konstverk av moderkakan, en del gör den till kapslar och äter upp den. Det är helt upp till dig!

En freebirth innebär att man föder helt utan medicinsk kompetens närvarande. En freebirth sker vanligtvis i hemmet, eventuellt med stöd av partner, familj eller doula. En planerad hemfödsel med hembarnmorska är något annat. Då sker förlossningen visserligen i hemmet, men assisteras av en barnmorska. Närvaron av hembarnmorska ökar den medicinska säkerheten för såväl mamman som barnet. Den avgörande skillnaden är alltså närvaron av medicinsk kompetens och övervakning. En planerad hemfödsel är en medicinskt assisterad födsel i hemmet, medan en freebirth sker helt utan professionell vårdpersonal.